Förstörd. Det finns inga ord för hur mycket känslor den letade upp. Jag visste inte ens att jag hade så mycket känslor. Min älskade hund. Nej, inte min. Den har aldrig varit min, och nu kommer den aldrig bli heller. För hans hem är med Gud, på den fina plats där allt är lyckligt. Jag saknar honom, så mycket så det gör ont. Men hur förstår jag inte riktigt. De sista åren innan han gav upp träffade jag honom knappt. Vi hade ett helt hav mellan oss, en hel atlant. Men vid de få tillfällen jag fick krama om hans enorma kropp var det som om det alltid varit så. Hur många månader det än gick mellan gångerna, blev både han lika uppspelt så fort han hörde våra röster och lika ledsen när vi for. Kommer aldrig glömma hans stora, bruna, ledsna ögon när vi lämnade honom sista gången. Jag visste redan då att jag aldrig mer skulle få se honom. Även han, troligtvis.

Men hur? Hur man man älska en hund så mycket som man föraktade så mycket från början? Jag kommer aldrig att glömma våra första år tillsammans. Det kanske var den förakten som utvecklades till något annat, som gjorde att vi sedan gick ihop så perfekt. Förakt.

Jag var liten, kanske 7-8 år? Minns inte riktigt. Han var en riktig översittare. Men varför inte? Jag var ju livrädd. Aldrig hade jag sett så stora tänder så nära mitt ansikte. Aldrig hade någon respekterat mig så lite. Men någonstans på vägen så ändrades allt. Han växte upp, jag växte upp och han blev den bästa hunden med det finaste hjärtat.

Jag kommer aldrig glömma hur han vaktade mig under köksbordet, mitt första minne. Jag fick inte röra mig ur fläcken, det såg han till. Eller hans tänder, i höjd med mina ögon. Jag blev så rädd så jag ramlade bakåt. Och vem ställde sig över mig och slickade mig i ansiktet, som om han bad om ursäkt? Jo världens finaste hund. Han älskade hörn, alltid skulle han ligga i hörn, sina speciella hörn. Nåde den som tog hans hörn.

Jag saknar allt med den hunden, även våra första år som inte var de lättaste. Gud vilken boss han var, men vilken gentleman han växte upp till.

Jag saknar dig och kommer alltid att göra. Ingen kommer någonsin att vara som du. Min äskande oliver.