00:42

Publicerad: 2013-08-12 i my thoughts
 
Tankarna blir många en kväll som denna. Många och väldigt olika. Bra tankar, dåliga tankar, konstiga tankar. Tankar om livet, skolan, allt. Jag vill så mycket men gör så lite. Vet ni vad min dröm har varit sen jag var en liten söt och oskyldig unge? Modell. Jag har alltid velat bli modell. Det är pinsamt att erkänna, det är som att säga att man är snyggast i världen, ungefär. Men det är sant, modell är något som jag längtat efter, men varit för feg för att satsa på. Mamma tjatar hål i huvudet på mig, men nej, alltid har jag någon undanflykt. Jag är för kort, jag är för tjock, jag har fler dubbelhakor än modeller har naglar. Det är alltid något. Men någon gång, någon gång ska jag bli modell, på något konstigt sätt, hur är bara frågan då jag är livrädd för att stå på scen. Och ja, framför kameran känns som att stå på scen, i princip.
 
Min scenskräck har hindrat många av mina drömmar. Min dröm om att bli artist gick i kras när jag upptäckte att var rädd för att stå på scen. Jag har både viljat bli sångare och dansare, musikalartist och skådespelare. Jag skulle nog fortfarande vilja bli något av de, om jag inte varit så fjantig. Det är rätt sorgligt egnetligen, men sant. Istället får jag satsa på något som passar mig mer, något yrke där man inte behöver synas. Typ journalist eller författare. Författare hade varit kul, men hur skulle jag kunna klara det? Jag som bara kan skriva när jag är deprimerad. Och jag har minsann inte tänkt att basera hela min karriär på att vara deprimerad. Jag har faktiskt börjat på mina författarplaner. Jag har börjat på min självbiografi. Jag fick idén när jag var som mest deprimerad och satt och skrev noveller och krönikor och tänkte något vettigt kunde jag la i alla fall göra av dem. Men eftersom jag mått rätt bra på senaste tiden så har självbiografin varit rätt orörd. Jag har försökt att skriva på den någon gång, men har bara stirrat tomt framför mig. Jag hittar inte rätt ord när jag inte är deprimerad, sorgligt men sant. 
 
Nu börjar orden tryta igen. Så är det alltid. Innan jag börjar skriva, har jag så mycket jag vill få ner i ord. När jag väl get down to it, så försvinner orden, de tynar bort. Bort någonstans där de ska förbli osagda, och oskrivna. Det är som om någon inte vill att mina åsikter, mina tankar ska få höras. Men, sånt är livet, någon dag kanske det med ordnar sig. Tills dess så är halvdana texter min bästa vän, och likaså er.

Jag börjar från punkt 0 igen.

Publicerad: 2013-04-29 i my thoughts
 
Ännu en gång är jag tillbaka i skrivandets hetta. Det är som en dragningskraft, starkare än jordens. Vad är det för något mitt huvud så gärna vill få ut i ord? Jag vet inte, ett mysterium. Jag sätter mig bakom skärmen, ännu en gång, i ett tappert försök att förstå min hjärna. Ångest, ångest över att ha en oskriven bok framför mig. En bok med blanka sidor, sidor som bara väntar på att fyllas med ord. Vilka ord? Fina, stötande, oroväckande, hårda, elaka, känslosamma eller kanske bara enkla ord utan betydelse? Men vad är då meningen? Vad är meningen med att skriva om det inte ska betyda någonting? Finns det någon mening med det eller är meningen att det inte finns någon mening? Man skriver för att få ut sina känslor. Men, även för att beröra folk. Lyckas jag? Jag vet inte. Är det viktigt? Ja. Att skriva utan att beröra är som att kyssas utan känslor. Bara en massa saliv, bara en massa ord.
 

And there've been days when I've walked away

Publicerad: 2013-04-14 i my thoughts
 
Jag fick en plötslig längtan. En plötslig längtan att skriva, att få ner mina tankar, mina känslor i ord. Med Michael W. Smith i öronen och fötterna i ett varmt bad. Ikväll är tankarna på fel ställen igen, på ställen som jag förbjöd för längesen. Tyvärr så har mina tankar en tendens att göra olovliga saker, som i detta fallet, sväva iväg, långt bort. Långt bort mot mörkare platser. Till platser jag helst inte vill veta av.
 
Jag försöker, jag försöker verkligen att hålla tankarna på rätt ställen. Men kvällar som denna kan jag inte kontrollera dem. Jag kan inte heller kontrollera mina känslor. De svävar bort mot samma mörka plats som mina tankar, samma förbjudna plats. 
 
En mörk vävnad har lagts om mitt hjärta, en hård vävnad, hårdare än sten. De mörka, onda tankarna har gjort detta mot mitt dåvarande fina, sköra hjärta, oskuldsfulla hjärta som de en gång var. Dagar som dessa har jag en enda liten, obetydlig önskan. Att de hårda skal som omfamnar mitt hjärta, ska brista. Att hjärtat ska bulta så skraftigt att det spricker. Att de hårda skalet runt om mitt härta ska gå i tusen små obetydliga skärvor. Skärvor som sedan går att sopa ihop, läggas i en påse, som sedan kan skeppas bort med nästa skepp över atlanten.
 
Jag önskar att någon, en enda liten obetydlig människa ska komma in i mitt liv och förändra det. Att en person som kanske är obetydlig för någon annan, ska någon gång kunna betyda mer än världen för mig. Att denna enstaka individ ska kunna beröra mitt iskalla inre, att denna enstaka varelse ska kunna få mig att öppna något i mig som inte kunnat nås tidigare, men som finns där, någonstans.
 
Min enda önskan ikväll är att jag någon gång ska få uppleva riktig kärlek, en klyscha, jag vett. En gång, åtminstånde en gång i livet bör man få uppleva det. Det kanske inte är idag för mig, min tid kanske inte är inne ännu. Men kanske i morgon? Eller nästa år? Eller kanske om flera decennier. Men när den dagen väl kommer, så kommer jag att ta vara på den, ta vara på den lilla tid, kanske enda tid mitt hjärta kommer att vara utblottat, blottat för världen. Naket utan sitt skal som skyddar det. När den tiden kommer, så önskar jag att det är någon, någon som tar hand om det lilla sköra hjärtat som finns inom mig.
 
En kväll som denna vill jag helst inte vara en del av min kropp, min själ vill inte vara en del av denna avskyvärda varelse jag egentligen är, min själ vill bort från dessa mörka tankar som finns inuti denna skapelses huvud, den vill bort från det som finns innanför pannbenet på denna hemska individ.
 
Men någon gång, någon gång hoppas jag att denna fruktansvärda människa ska bli mänsklig, inte bara på utsidan.
 
"I know you're there, I can't see you, I can't feel you, I can't touch you, but I know you're there."

Komplex?

Publicerad: 2012-12-12 i my thoughts
 
Alla har komplex. Alla tjejer och även alla killar. Tro det eller ej, till och med jag. Visar jag det? Nej. Vill ni veta varför? Jag kan inte, bland mina vänner, min familj och mitt umgänge. Just för att mina vänner har samma komplex, samma röst i huvudet. Folk frågar mig, varför vill du gå upp i vikt? Det ärliga svaret är att jag inte vill, men att det är lättare att säga det än att säga att man vil bli av med bebismagen man har. För då får man höra alla kommentarer, du är ju smal, kolla på dig och kolla på mig, du ser ju ut som en sticka.
 
Ja och? Det kanske jag gör? Men man kan fortfarande må dåligt över sin kropp. Näst intill alla gör det, hur smala dem än är. Jag vill ha höfter, jag vill ha bröst, jag vill ha rumpa. Men har jag fått det? Tyvärr inte. Jag fick helt enkelt en planka till kropp. Så, jag får helt enkelt göra det bästa av situationen. Le och se glad ut, äta som en åsna och hoppas att kilona lägger sig på rätt ställe. Och då menar jag inte på min trippelhaka där det lagt sig de senaste 17 åren.
 

Don't take me for granted.

Publicerad: 2012-05-15 i my thoughts
 
Vad har hänt med dagens samhälle?
Varför tar man sina närmaste kompisar förgivet?

Jag kommer till dig i eftermiddag, Jag lånar en tröja, jag tar lite juice, du fixar drickan, du fixar det, du gör det och blablabla. Jag är trött på den här skiten. Vad hände med att fråga först? Det spelar ingen roll hur bra vänner man är, man ska aldrig ta någon förgivet. Visst, jag lånar gärna ut saker och fixar saker. MEN, inte till folk som tar mig förgivet utan till folk som respekterar mig.

Detta är inte riktat till någon, det är riktat till ALLA som tar åt sig. För jag vet, jag vet att jag inte är ensam i världen att tycka såhär. Jag vet att det finns fler som tycker detta är jobbigt, men som inte har styrkan att säga emot. Så, kära vänner och ovänner där ute. Respektera varandra, snälla! Livet blir så mycket härligare då!

Jag säger som Grynet brukade säga:


Tar äntligen tag i mitt matbehov.

Publicerad: 2012-01-23 i my thoughts
 
Nu kör vi, for real. Det kan inte vara nyttigt att äta konstant, kan det? Anyway, det ska det slutas med i alla fall! Jag har gått upp över 10kg sedan jag började äta hela tiden. Hälften av det ska åtminstånne bort! I över ett år har jag ätit, nonstop. Så fort jag är hemma så går jag till kylskåpet flera gånger i timmen och hämtar ny mat. Och rör jag på mig? Nej, inte mer än från sängen till kylskåpet osv. Onyttigt som få!

Jag är för lat för att träna. Så gå ut och gå får duga för mig. Och sluta äta HELA TIDEN! tre mål om dagen räcker gott och väl, gör det inte? Och nej, jag ska inte sluta äta och banta and so on och bli anorektiker. Bara sluta småäta.

Och nej, jag vill inte ha några äckliga kommentarer om att jag redan är smal och blahablaha, JA OCH? jag mår fortfarande inte bra av att ha ett sug efter mat hela tiden? Är er åsikt negativ, håll den för er själva tack.

tankar ur en tonårstjejs huvud

Publicerad: 2012-01-10 i my thoughts
 
Idag satt jag på en stol i köket och bara satt. Det tog en timme för mig att inse att jag inte gjorde ett skit och att jag troligtvis såg väldigt dum ut. Jag satt och funderade på livets alla stora frågor. Varför folk får cancer, varför killar fick nöjet att få snopp och inte tjejer. Jag satt och funderade på varför i hela friden folk tror på att jorden kommer gå under i december. Varför det finns något som kallas ett beroende? Godis, träning och snygga kroppar. Allt från himmel och jord snurrade runt i mitt huvud. Men det var en sak som stannade till lite extra länge och på något konstigt sätt inte vill lämna mitt huvud. Ätstörningar.

Ätstörningar är ett stort problem hos unga tjejer. Det har även varit ett för mig. Folk som svälter sig själva för att bli smala, för att slippa det extra fettet på kroppen, för att kunna gå i bikini utan att skämmas. Men problemet är att när man väl slutat äta så inser man inte när man blivit så smal som från början var ens mål. Man blir aldrig nöjd och vill bara gå ner mer och mer och tillslut så finns det bara ben kvar.

Jag vet inte vart jag vill komma med denna texten, men ja är rädd att om jag fortsätter så kommer jag skriva något som sårar någon. Så jag kommer tyvärr inte kunna avsluta detta på ett bra sett.

ALLA är fina som dom är. Och kom ihåg, MAT ÄR GOTT!

Dagens funderingar

Publicerad: 2012-01-08 i my thoughts
 
I fredags eftermiddag färgade jag mitt hår som alla vet. I fredags morse åkte mina föräldrar till våran sommarstuga. Så idag när min mamma kom hem så fick hon en smärre chock. Hon har verkligen sagt åt mig i flera år att jag inte ska färga mitt år, att det är onödigt och att jag kommer ångra mig. But so I did anyway.

Bara för detta så har jag inte ens vågat fundera på om jag ångrar mig eller inte. Jag råkade nyss trycka in på en mapp på datorn med bilder från i somras med mitt solblekta hår men tryckte bort det omedelbart. Jag tänkte, om jag börjar fundera kanske jag inser att jag ångrar mig? Och tack vare detta så började jag fundera, än så länge ångrar jag mig inte, så länge jag har smink. Utan smink så ser jag ut som en död åsna.

Så helt enkelt så får jag börja sola solarium igen. Men med vilka pengar? Dagens ilandsproblem.