Jag vet inte vad som är värst. Jag vet ingenting. Jag borde veta vart jag har mina vänner, jag blir påmind varenda dag. Men endå så står jag här och är lika osäker som jag alltid har varit. När ska jag komma över min tröskel och våga tro på mig själv och mina vänner? Tro på att jag är bra som jag är och att mina vänner finns där för mig?

 

Jag har alltid varit den som aldrig räckt till. Alltid har det varit någon som har varit snäppet bättre, duktigare, snällare, snyggare och coolare än mig. Allt för många gånger har jag blivit lämnad, dumpad, övergiven av de jag trodde var mina närmaste vänner. Inte konstigt att jag är som jag är. Rädd för att bli lämnad ensam kvar. Rädd för att alltid vara allas nummer 2.