Om 3 månader får jag göra vad jag vill. Jag får tatuera mig, jag får ta körkort, jag får pierca mig, jag får köpa mina egna cigg och jag får gå ut på krogen. Mycket fördelar med att fylla 18 men det måste la också finnas nackdelar? Jo självklart. Jag blir vuxen. Jag måste ta tag i mitt liv, jag kan inte förlita mig på min mor och far längre. Jag måste stå på egna ben. Vill jag det? Eller en viktigare fråga, klarar jag av det?

 

Det är inte säkert. Men jag vet en sak i alla fall. Jag ska försöka. Jag ska skaffa mig ett riktigt jobb, industri, så jag får jobba nätter och kvällar. Detta gör jag för att ha råd med en egen lägenhet. Jag vill ha mitt egna place, jag skulle verkligen kunna offra mina galna helger med mina vänner för att jobba och tjäna pengar så att jag kan få min egna lilla lägenhet. Min egna plats. Bara av att tänka på det blir jag glad.

 

Men detta eländiga körkortet då? Det jag sagt i hela mitt liv att jag ska ta så fort jag fyller 18? Det kommer aldrig att hända, jag har gett upp. Till och med min pappa säger att jag inte kommer göra det. Jag tjatar och tjatar på att få köra, men med vilken bil och när? Vi äger ingen växelbil och min pappa jobbar dygnet runt. Det är tre månader kvar och jag får fortfarande panik när jag sätter mig bakom ratten. Och ta körlektioner i stället för att köra med pappa har jag inte råd med. Ännu ett misslyckande.

 

Fast vad ska jag med ett körkort till? Mindre än 1½ år efter att "tagit körkort" så flyttar jag ändå utomlands, vad ska jag med ett körkort till då? Jag kan verkligen knappt bärja mig. Om mindre än 2 år så bor jag i ett varmt land, jobbar med något jag tycker är kul och bara lever livet. Eller så hoppas jag att det kommer se ut i alla fall. Fast just nu så ser det ut som så att bara det är varmt så kommer nog mitt liv bli helt okej. Nya människor, ny kultur, can't wait.

 

Sen detta jävla (ursäkta ordvalet) plugg. Jag har nog inte så mycket plugg egentligen, men jag är bara så trött på det. Jag kan ligga hemma en hel dag utan att ens kolla igenom mitt skolarbete, jag orkar verkligen inte. Och just nu beror det på den älskade historian. Vi ska skriva en uppsats men bara tanken på att jag har den drar ner på mitt andra arbete, min engelska bok/uppsats, min religions uppsats, mitt gemuprov, Min svenska uppsats, min sångtenta. Alla dessa uppsatser och prov. Dock är uppsatser bättre än prov. Uppsatser får man skriva hemma, så man kan slappna av. Men går det att slappna av när man vet hur mycket man har att göra? Nej jag tror inte på det. Faktum är, jag tror inte på skolan alls. Jag tror inte på att man kan lära sig något man inte är intresserad av, det kanske fastnar i korttidsminnet inför provet men man kommer aldrig komma ihåg det senare i livet. Kort sagt, skolan är allt för jobbig och allt för meningslös.