Tankarna blir många en kväll som denna. Många och väldigt olika. Bra tankar, dåliga tankar, konstiga tankar. Tankar om livet, skolan, allt. Jag vill så mycket men gör så lite. Vet ni vad min dröm har varit sen jag var en liten söt och oskyldig unge? Modell. Jag har alltid velat bli modell. Det är pinsamt att erkänna, det är som att säga att man är snyggast i världen, ungefär. Men det är sant, modell är något som jag längtat efter, men varit för feg för att satsa på. Mamma tjatar hål i huvudet på mig, men nej, alltid har jag någon undanflykt. Jag är för kort, jag är för tjock, jag har fler dubbelhakor än modeller har naglar. Det är alltid något. Men någon gång, någon gång ska jag bli modell, på något konstigt sätt, hur är bara frågan då jag är livrädd för att stå på scen. Och ja, framför kameran känns som att stå på scen, i princip.

 

Min scenskräck har hindrat många av mina drömmar. Min dröm om att bli artist gick i kras när jag upptäckte att var rädd för att stå på scen. Jag har både viljat bli sångare och dansare, musikalartist och skådespelare. Jag skulle nog fortfarande vilja bli något av de, om jag inte varit så fjantig. Det är rätt sorgligt egnetligen, men sant. Istället får jag satsa på något som passar mig mer, något yrke där man inte behöver synas. Typ journalist eller författare. Författare hade varit kul, men hur skulle jag kunna klara det? Jag som bara kan skriva när jag är deprimerad. Och jag har minsann inte tänkt att basera hela min karriär på att vara deprimerad. Jag har faktiskt börjat på mina författarplaner. Jag har börjat på min självbiografi. Jag fick idén när jag var som mest deprimerad och satt och skrev noveller och krönikor och tänkte något vettigt kunde jag la i alla fall göra av dem. Men eftersom jag mått rätt bra på senaste tiden så har självbiografin varit rätt orörd. Jag har försökt att skriva på den någon gång, men har bara stirrat tomt framför mig. Jag hittar inte rätt ord när jag inte är deprimerad, sorgligt men sant. 

 

Nu börjar orden tryta igen. Så är det alltid. Innan jag börjar skriva, har jag så mycket jag vill få ner i ord. När jag väl get down to it, så försvinner orden, de tynar bort. Bort någonstans där de ska förbli osagda, och oskrivna. Det är som om någon inte vill att mina åsikter, mina tankar ska få höras. Men, sånt är livet, någon dag kanske det med ordnar sig. Tills dess så är halvdana texter min bästa vän, och likaså er.