Det svarta hålet är tillbaka. Den djupa dalen. Men, uppe på detta, uppe på att jag är där nere, så har någon slängt ett farbaskat stort kylskåp över mig. Låter inte förjävla kul, eller hur? Det är det inte heller kan jag ju lova. Varför ska det alltid hända mig, alltid. Jag är tillbaka där jag var i somras och för tre år sedan, det stället. Det var ett ställe jag aldrig hoppades jag skulle återvända till, but here i am, hello old friend, want to take a drink? Klumpen i magen, rysningarna i kroppen, såren på knogarna, blåmärkena i pannan, allt är tillbaka. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller hur jag ska hantera det. Släppa allt och gå vidare? Vore enklast. Vill jag det? Innerst inne nej, men vet att det vorde det lättaste för mitt hjärta. Jag är sårad, och det är första gången jag erkänner det, ett stort steg i rätt riktning. 

 

Ni vet det om att jag skrev att mitt hjärta var svart, hårt och blahablaha, det började släppa, mjukna, lite. Men nu, är jag tillbaka på ruta ett igen och aldrig, aldrig igen ska jag låta någon förstöra det. Jag trivs på ruta ett, här är jag hemma. Här är jag trygg, ensam.

 

Nu, mer än aldrig vill jag berätta sanningen om allt, sanningen om mig, då kommer jag definitivt stå där ensam kvar, då kommer ingen ens försöka, skönt. Vill bara att allt ska ta slut, att allt ska vara över.