Bloggar, de har också ett slut. En blogg är längre än en bok, men den måste också ta slut, förr eller senare. Och vad är ett bättre slut än när man slutar på topp? Don't look back in anger är en riktigt bra låttitel. För vem vill kolla bakåt i ilska? Inte jag i alla fall, så jag slutar när allt är som bäst.

Jag är även skyldig er en andledning. En andledning till varför jag slutar så tvärt.
En groda. Tänk er en groda, en stor, grön groda. Att hoppa, hoppa högt är det bästa han vet. Men så en dag så upptäcker han det fantastiska fenomenet att simma. Han simmade mer och mer, istället för att hoppa och tillslut gjorde han det aldrig mer. Han glömde bort det som betydde mest för honom. 

Varför liknade jag mig själv med en groda då? Det brukar inte vara det första man vill göra en liknelse av. Men det ska jag berätta. Min blogg tärde ner på mitt  mitt liv, den tär ner på mitt liv. Jag lät bloggen gå före de som betydde mest för mig, jag lät den bli viktigare än många av mina vänner. Hur rätt är det? Inte rätt någonstans. 

Livet ska inte kretsa kring något som inte kan älska, något som inte kan ge dig de du behöver, kärlek. Om livet hade gjort det så hade varje människa varit stenhård. Ingen hade fått uppleva kärlek. Varje människa behöver känna att den är betydelsefull i verkliga livet, inte bara bakom en dator. Jag har tröttnat på att folk bara kommenterar min blogg, årets bästa blogg, årets bloggare, gislaveds lätt bästa blogg, skönate bloggaren. Jag blev jätte glad att höra alla dessa kommentarer, verkligen. Men hur kul är det att bara bli kommenterad för sin blogg, inte för vem man verkligen är? Jag vill att folk ska se mig som mig, inte hon som bloggar. 

Inget varar för evigt.

Min blogg har nått sitt slut. Men vem vet? Kanske jag ångrar mig när jag tagit mitt förnuft till fånga.